Vinden var ett spännande projekt. Redan när vi flyttade in i huset
(2002) insåg vi att vi hade en ganska hög elförbrukning och att vi nog
borde tjäna på att isolera vinden. Men eftersom det var sommar och vi
köpte en fiffig luftvärmepump var det ingen riktig panik. Vi la vårt
krut på synlig tillpiffning av huset istället. Men tilläggsisolering av
vinden stod ändå rätt högt upp på listan. Sen blev det som det så lätt
blir. Andra projekt som kändes roligare gick före. Vinden är ju inte den
roligaste arbetsplatsen. Säsongen är något begränsad (får inte vara för
varmt, inte för kallt). Dessutom har vi ingen utvändig ingång till
vinden utan allt måste släpas genom huset och upp genom vindsluckan.
Suck. Husfrun såg mycket städningsarbete framför sig...
Hur som helst! Vi hade tusen ursäkter eller vara bara lata. Men så en
höst fem år senare skulle husfruns föräldrar komma och hälsa på
(naturligtvis har de besökt oss många gånger före det!) och då hojtade
den kära fadern glatt i luren "Köp hem lite isolering så fixar vi
vinden!" Och tro det eller ej, men husbonden blev faktiskt glad.
Äntligen fick han den spark i baken han behövde och dessutom kompetent
och trevligt sällskap till detta trista arbete. Husfrun hade visserligen
lovat att hjälpa till, men hypokondrisk och kinkig som hon är hade hon
väl inte varit den roligaste att ha där uppe i isoleringsdammet
(dammlunga) och muslortarna (sorkfeber).
Raskt gjordes diverse beräkningar och isoleringen inhandlades. Till
husfruns stora glädje gick det faktiskt att trycka in det i garaget och
tur var det för det luktade ganska illa! Hade hon varit tvungen att ha
det i källaren hade hon blivit ganska kinkig.
Som förberedelse tömde Peter vinden på skräp (hittade många intressanta
tapeter från 70-talet) samt snickrade upp en spång som de skulle kunna
gå på.
Sedan satte de igång. Enligt konstens alla regler satte de upp
luftspalter mot taket så det inte ska mögla. Sedan la de först ett 145mm
lager isolering och sedan ett 75mm med överkorsade skarvar så klart. Det
tog ganska många dagar. De blev dessutom rätt trötta och fulla med
blåmärken. Vår vind är inte så hög så de slog i både huvuden och axlar
när de förflyttade sig. Knäna ömmade kraftigt av den obekväma
arbetsställningen. Naturligtvis blev de även väldigt kliiga runt
handlederna. Men, tappra som de var, kämpade de på och hann faktiskt
färdigt innan den käre fadern åkte hem igen. A-L fick städa varje dag
efter deras härjningar, men det var det verkligen värt!
Vi märkte direkt skillnad och tycker att det är mycket varmare och
behagligare i huset nu, så det ska bli intressant att se efter vintern
om energiförbrukningen gått ner.
Vinden
